Saffran

Saffran (Rockamore Honey Moon) är en borderterrier, född 22/8-2012. Hon bodde sin första månad utanför kenneln hos mina föräldrar, men flyttade vid lite drygt tre månaders ålder hem till oss! Till min stora glädje slutade hon växa när hon nått den stolta höjden av 33 cm, så hon blir en smallhund i agility :-D   Hon väger ca 7 kg.

I skrivande stund fyller Saffran strax 1,5 år, och vi har kommit igång ordentligt med agilityträningen. Trots att hon alltså blir tävlingsmyndig om ett par veckor, har vi dock långt kvar innan vi kan komma ut på tävlingsbanorna. Jag har upplevt Saffran som att hon mognar förhållandevis långsamt, och jag har tagit det väldigt lugnt med agilityträningen. Älskar träningen har hon gjort redan från dag 1, men hon har psykiskt inte varit mogen för “krav” vilket gjort det svårt att träna henne. T ex har hon tagit illa upp vid felande (fast jag såklart aldrig är arg eller liknande, felande för mig är ett “oj” och så får man prova igen) och då lagt av, börjat titta på annat osv. Andra problem vi haft är att hon inte varit ett dugg intresserad av att leka MED mig, utan hon har sprungit ärevarv med sin leksak, vilket gjort träningen ineffektiv och frustrerande för mig. Detta har vi mer och mer lyckats komma ifrån, bl a genom att belöna även när det blir fel (fast mindre roligt) och till min stora lycka kan jag säga att vi sakta men säkert hittar varandra mer och mer i träningen! Numera är jag så där glad och upprymd efter ett träningspass, som jag förr tog för givet att jag skulle vara :-)   Det känns bara bättre och bättre, och fler och fler bitar faller på plats! Hon är en härlig hund som verkligen tar i, och jag tror allt att hon har stor potential som agilityhund! Det enda som står mellan henne och framgångar, det är jag det ;-)   Men en viktig sak har våra svårigheter hjälpt mig med och det är att fortsätta fokusera på att agility först och främst ska vara något ROLIGT man gör tillsammans! Det är så lätt att bli lite mer prestationsinriktad för varje hund man tränar, men våra svårigheter har påmint mig om vad som är viktigt i min hobby. Att jag numera känner mig glad och nöjd efter våra träningspass är värt allt. Så jag känner mig faktiskt inte ett dugg stressad över att vi är långt ifrån tävlingsklara, den tiden kommer och till dess ska vi ha väldigt skoj och känna oss bäst i världen :-)

Lika galen som hon är på klubben, lika lugn och enkel är hon hemma. Hon är fortfarande mjuk och fin med barnen, hon ser dem verkligen som familjemedlemmar, och favoriten är Ylva (3,5 år). Ylva är den som är mest hundintresserad av mina två döttrar, och hennes intresse kan ibland ta lite väl intensiva uttryck. Fast jag jämt vaktar över dem, hinner hon ändå ibland krama Saffran lite hårt eller liknande, och jämt är Saffran tålmodigheten själv. Fast Ylva kan vara jobbig är det alltid henne Saffran väljer att lägga sig bredvid/på i soffan. Ylva är ju inte bara bra på att kramas och klappa lite hårt, hon är även bra på att mata Saffran från bordet, gömma godis i vardagsrummet (och peka ut var de ligger) och leka med leksaker så det kanske inte är så konstigt att hon ändå är Saffrans favorit ;-)

Ute är hon fortfarande lite osäker på andra hundar, även om hon oftast skvallrar och är tyst. Men hon har lite väl mycket hormonsvängningar, så ena veckan kan hon vara hur harmonisk som helst medan nästa vecka är hon jätteupprörd… Men hon är ju fortfarande bara en unghund så jag envisas med träningen och hoppas att hon stabiliserar sig lite i humöret när hon blir äldre :-)

 

 

Comments are closed.