När Disa kom till världen

Somnade om efter att Kristofers telefon väckte oss vid sedvanliga 6.30. Men 7.10 vaknade jag sen av någonting värkliknande som åtföljdes av något som skulle kunna vara vattenavgång. ”Undrar om det inte var vattnet som gick där” sa jag rakt ut i vanlig samtalston, men plötsligt måste Kristofer ha utvecklat superhörsel (för att vara han) för jag hann inte mer än resa mig ur sängen så var han uppför trappan för att se hur det var med mig. Jag skyndade mig mot badrummet men hann inte mer än ett par meter innan det sa *plask* och vattenpölen var ett faktum. Ok, ingen tvekan om vad det var som hände i alla fall ;-)   Sen följde lite nervös väntan, för jag var helt värklös. Jättekonstig känsla att veta att förlossningen var igång, men inte ha några värkar?! De två tidigare förlossningarna har ju börjat med värkar, så detta var en helt ny upplevelse. Kände mig orolig för att det inte skulle komma igång, vet ju att de låter en gå i 48 h efter vattenavgång innan de hjälper en på traven, och hade ingen lust att vänta så länge… Konstigt läge att gå runt och längta efter smärtsamma värkar ;-)   Satte mig vid frukostbordet, men kände att jag inte kunde äta något, kände mig spyfärdig av att se på gröttallriken. Ca 7.30 började det så äntligen komma värkliknande känslor i magen, väldigt lindriga och kändes mest som sammandragningar men jag blev glad över att känna något. Gav äntligen Kristofer tillåtelse att ringa förlossningen och de sa att vi skulle återkomma om två timmar om det inte dragit igång mer innan dess. Lite roligt att tänka att två timmar efter det samtalet föddes Disa :-)

Värkarna förvärrades snabbt och började göra riktigt ont, och kom snart med ca 4 minuters mellanrum. Även om det trappades upp fort var jag glad över att det ändå hade varit lindrigt i början, det var viktigt för mitt mentala fokus att det inte blev som Ylvas förlossning – superont och jättetätt direkt när det drog igång (den förlossningen blev en tre timmar lång mardröm, med panik och typ dödsångest). Nu hängde jag med mentalt, och gick in i mig själv och andades genom värkarna. Kristofer hade ringt mina föräldrar direkt när vattnet gick, så de kom runt kl 8 för att hämta Blenda till skolan. Vid det laget satt jag i soffan och jobbade varje värk (profylaxandning äger!). De undrade om de verkligen hann skjutsa Blenda, men jag fnös åt dem och fick iväg dem med henne. Under tiden de var borta förvärrades värkarna stadigt, kom tätare och jag började fundera på om jag gjort bort mig som skickat bort dem (pappa skulle skjutsa oss till förlossningen och mamma passa Ylva). Kristofer ringde in till förlossningen igen och berättade läget. De ville även tala med mig, men jag minns knappt samtalet alls, jag var så inne i min bubbla. Tror jag sa något om att det ”började bli jobbigt”. I vilket fall var vi välkomna in. Lååång väntan på mamma och pappa (inte alls egentligen, men det kändes så). Till slut var de tillbaka, och jag fick uthärda en värk på kistan i hallen innan jag i en värkpaus kunde skynda ut till bilen.

Sen började Den Långa Bilfärden. Jag avskyr verkligen att ha värkar i en bil. Varje sväng, varje gupp förvärrar smärtan och försvårar profylaxandningen. Denna bilfärd blev den längsta. Inte så smart att åka in till stan mellan 8.40 och 9.10 ;-)    Tidigare förlossningar har jag åkt in mitt i natten, då går det på 10 minuter in till Sös (när pappa kör ;-) ). Denna gång tog det minst en halvtimme. Överallt var det köer, rödljus, fotgängare och annat som känns onödigt och irrelevant när man sitter med världens värkar i passagerarsätet. ”Att de kan gå så långsamt, ser de inte min smärta?!” tänkte jag mer än en gång och förundrades över att inte världen kretsade kring mig och det viktiga som var på gång ;-)   ÄNTLIGEN svängde vi upp mot Sös och ironiskt nog var de värsta hålen i vägen på hela vägen in just på infarten mot förlossningen. Guppen gjorde en pågående värk så smärtsam att jag började gråta. Men fram kom vi och då var dörren in låst… Så vi var tvungna att ringa på och vänta. De sa att någon skulle komma ner och öppna, men ingen kom… Jag stod och led lutad mot väggen, och till slut kände jag (igen) på dörren och då var den upplåst! Konstigt att säga en sak och sen göra en annan. Sen lååång vandring till hiss, fruktansvärt jobbigt! Till slut var vi då äntligen uppe på förlossningen, och först såg vi inte en människa. Men till slut kom en kvinna som sen visade sig vara ”min” undersköterska och hon visade oss direkt in på ett rum. Äntligen fick jag en brits att ligga på!

Sen kom ”min” barnmorska in, och bland det första hon frågade var om jag ville ha lustgas. ”Näe inte än” svarade jag käckt (?!). Jag var så inställd på att förlossningen skulle ta tid, så jag tänkte att jag skulle spara på den karamellen lite. Men redan nästa värk gav jag upp den tanken och pep fram ”jag måste nog ha lustgas ändå”, värkarna var verkligen smärtsamma nu. Tur att man inte är den som inte kan ändra sig! :-)   Jobbade mig igenom några värkar till med hjälp av lustgasen, men kände bara av effekten av den i den första värken :-(   Sen fyller den mer en mental funktion för mig, man har något att göra liksom när man försöker stå ut. Någon gång här mellan två värkar blev jag undersökt av bm och jag var 8-9 cm öppen. Jag har alltid snabba öppningsfaser så jag förstod då att jag inom kort skulle vara helt öppen. Däremot var det en hinna kvar att spräcka sa bm, tydligen har man flera?! Så det var alltså mer vatten som skulle gå… Som jag misstänkte var jag helt öppen bara någon värk senare, för då började det jag fasade inför – öppningsvärkarna började övergå till krystvärkar. Jag HATAR krystvärkar. Känns som att jag ska dö. Och tidigare har jag haft två timmars krystfas med både Blenda och Ylva. ”Nej, inte redan!!” var min tanke när jag kände den första värken övergå till krystning. Lyckades andas mig igenom den värken och inte trycka (var som sagt säker på att även Disa låg högt upp och skulle behöva lång krystfas). I värkpausen sa bm åt mig att trycka nästa värk för att försöka få hål på de sista hinnorna. Jaha, ok. Nästa värk tryckte jag och plopp åkte det ut ännu mer vatten, ”bra” var bm:s reaktion :-)   ”Nu är det inte långt kvar” sa hon sen. Jag lutade mig uppgivet mot Kristofer ”Suck de har inte läst min journal och sett hur länge jag brukar krysta” tänkte jag, men högt sa jag ”det är flera timmar kvar…”. Jag kände bm:s och uskans förvåning och bm replikerade en aning roat ”Va? Nej det är kanske 3-4 värkar kvar”. ”Hon har ingen aning” tänkte jag och trodde inte för ett ögonblick att experten kunde ha rätt ;-)   Nästa värk kom, och bm hejade på mig att trycka precis så länge jag hade värk. Värken var huuuuuur lång som helst! Min kropp var huuuuur stark som helst, jag tryckte och tryckte, och värken tycktes aldrig ta slut. Under denna värk pressade jag ut Disas huvud halvvägs, men det förstod jag inte eftersom jag fortfarande var övertygad om att det var två timmar kvar… Istället tog den FRUKTANSVÄRDA smärtan (i kombination med lustgasen) mig med chock och jag försvann iväg i ett mörkt töcken, blandat med panik. Det svartnade för ögonen och rösterna runt omkring mig försvann. Tydligen började jag knipa och fäktas med benen vilket inte är så smart när ett litet bebishuvud är på väg ut. Avlägset hörde jag till slut bm:s röst: ”Nej! Inte knipa! Hallå titta på mig!” Jag noterade att hon lät allvarlig men avfärdade det och sjönk ned i dimmorna igen. Nästa uppmaning ”Titta på mig!” gjorde dock att jag öppnade ögonen och hennes knivskarpa blick fick mig att samla mig igen. Jag fick klart för mig att det var barnets huvud jag kände och började då få segervittring och inse att helvetet snart var över – tänka sig att experten faktiskt hade haft rätt! ;-)   Fick ordern att trycka så mycket jag bara kunde nästa värk, och jag kände en enorm beslutsamhet växa i mig och mobiliserade styrkan. Så kom då nästa värk och jag kände mig återigen hur stark som helst och pressade ut resten av bebisen. Så skönt när axlarna passerat och resten av kroppen bara glider ut som en hal, blöt fisk! Klockan 9.36 gjorde Disa entré. Vilken känsla av lättnad som sköljde över mig att det nu var klart! Lättnaden tog t.o.m över så att det tog någon minut innan jag samlat mig såpass att jag ens tittade efter bebisen ;-)   Men sen lutade jag mig fram och såg henne ligga där och den första tanken som slog mig var ”den är perfekt, den är perfekt”! Det första jag kläckte ur mig i mitt känslosamma tillstånd var ”det VAR en bebis!!” (vad skulle det annars vara??). Fick upp henne på bröstet och som vanligt vågade jag inte lyfta upp henne för att kolla könet själv – hela kroppen skakade av utmattning efter förlossningen – utan jag bad Kristofer att gå runt och kolla. ”Ja, det är en flicka” fick jag höra, och särskilt förvånad blev jag alltså inte. Har ju vetat att det är Disa som ligger där hela graviditeten :-)   Men så gick det till när vår punktligaste bebis kom till världen, endast 3 dagar efter BF!

Och som vanligt går det inte att kommentera! :-P

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.