Självrannsakan

Länge sen jag bloggade nu… Vi har tränat en del, men det har inte gått helt bra alla gånger. Jag har upptäckt en sak, som vid närmare eftertanke funnits hela tiden men som jag inte riktigt förstått förrän nu. Och det är att om Saffran tappar fart i banan har hon svårt att få upp den igen, då fortsätter hon i ett långsammare tempo. Jag har ju noterat det förut, att hon haft superbra fart i början på en bana, sen när hon kommer ut ur en böjd tunnel har hon inte alls samma fart längre. Men då kopplade jag det just till böjda tunnlar. Men nu har jag upptäckt att det verkar gälla generellt. Efter slalom får hon inte upp samma tryck som innan, vid lite för krånglig hopp-passage – samma sak. Först blev jag mycket bekymrad, såpass att jag vid något tillfälle t.om funderade på att lägga ner agilityn (inte seriöst förstås, men ändå). Men nu, efter senaste träningspasset som gick KANON med ALLT förutom då att hon slog av lite på takten i slutet av banan efter slalom, har jag istället börjat fundera på min inställning. När tog farthetsen över mina tankar? Sen när är det viktigaste som finns att hon har supertryck i varenda liten situation? För detta förstör. Fast känslan känns bra och alla svårigheter lösts med bravur, känns det ändå misslyckat om jag väljer att fokusera på den där larviga fartstressen. Det är ju inte så att hon inte springer liksom, hon galopperar på bra. Men någonstans finns den där hetsen “hon tar inte i exakt så mycket som hon fysiskt skulle klara”. Den här farthetsen finns i hela den svenska agilitykulturen just nu. Skit samma om hunden river, eller tar rätt väg på banan, är det TRYCK i hunden är det ändå det som är det viktiga. Och tvärtom, en hund som inte har TRYCK vartenda steg på banan är värdelös… Eller åtminstone är tränaren värdelös, som inte “plockat fram trycket” eller “tryckt på rätt knappar” (för ja, det är ju precis så enkelt med varenda hund! Gäller bara att hitta “rätt knapp”!! HATAR det uttrycket! Kommer ofta från folk som aldrig i sitt liv behövt leta efter någon sketen knapp, för de har fått allt gratis). Jag hatar att jag låtit den inställningen (som jag egentligen tycker är överdriven och fånig) influera mig, och låtit det nu förstöra min träningskänsla :-(    Så från och med nu ska jag lägga bort den pressen, och istället se alla positiva saker, så som jag alltid gjorde förr. På något sätt har det på sistone blivit att jag lagt alltför mycket fokus på de små bristerna istället för att fokusera på allt det positiva. Jag vill känna den där rosaskimrande känslan efter ett träningspass, att vi är bäst i världen! Så brukade det känna, och så ska det banne mig kännas igen! Bara att bestämma sig!

Dessa tankar har också fått mig att fundera över mitt mål med Saffran. För det är ju ganska larvigt att jag känt sådan fartstress när jag inte ens har landslag och mästerskap som mål. Jag är inte intresserad av sånt. Ok, SM är ett drömmål, att någon gång få vara med på det. Men det behöver ju inte ens vara med Saffran, någon hund någon gång vill jag gärna lyckas kvala till SM med. Lag eller individuellt. Men när jag självrannsakat mig kommer jag bara fram till att målet med Saffran är att lyckas ta sig upp i klass 3, och där kunna lösa de svåra banorna på ett flytigt och bra sätt. Jag tycker att agility ser så kul ut på den nivån, om man har en hund som klarar hopphöjden och ändå håller okej fart (för hur man än vrider och vänder på det, är ju agility roligare när det går fortare), så dit skulle jag gärna vilja komma. Trean var ju inte rolig med Frasse, det är inget vidare roligt när hunden måste kämpa så för att ta sig över hoppen. Men de problemen har ju verkligen inte Saffran, hon flyger över 35 cm som ingenting. Det är en väldigt positiv sak med henne – hennes naturliga hoppteknik som är fantastisk. Det är så underbart att äntligen, efter så många år, få känna ett flyt även över hoppkombinationer, slippa känna hur vartenda hopphinder är en kamp. Den känslan är obeskrivlig, och man fattar nog inte riktigt njutningen om man aldrig upplevt en riktigt lågbent agilityhund själv :-)

Så jag tänker avsluta med att stolpa upp alla fantastisk BRA saker som Saffran och jag gjorde senaste träningen. Tillsammans med Malin och Annica byggde vi upp en liten bana, och jag och Saffran nollade den på första försöket! :-D

- Jag var orolig för svängen till slalom, för på i princip rak linje efter första rakan stod som synes ett mycket lockande A-hinder som vi INTE skulle ta. A:et är som bekant ett av Saffrans absoluta favorithinder… Men Saffran är så duktig på att lämnas självständigt över hinder, så jag kunde springa åt sidan och börja göra mitt framförbyte (dvs tydlig svängsignal) redan INNAN hon hoppade nr 4. På så sätt visste hon redan innan hon hoppade av att hon skulle svänga efter det hindret, så inte den minsta tvekan uppstod, utan en väldigt snygg sväng följde! :-D

- Slalomingången kändes lite svår eftersom jag ville göra ffb innan, risken är att jag gör det för tajt och lämnar för lite plats för hunden att komma in och ta slalomet åt rätt håll, men inga problem! Hon ångade in rätt och gjorde alla tolv pinnar med bra attityd båda gångerna vi körde banan! BRA!

- Nr 7 var en “ut”-sväng, och jag blir förvånad och glad varenda gång vi testar “ut” i bana och det bara funkar! Tycker inte att vi tränat det särskilt mycket, men hon köper handlingen så fint! Riktigt tajt sväng in över det hindret! Överlag var svängarna väldigt fina, ingen “Finlandsfärje-border” här inte! Men det är ju för att jag kan signalera så tidigt med henne!

- Sist lämnade jag henne väldigt självständigt över nr 13 (mer andra varvet än första, då jag kom på det lite för sent). Så häftigt att bara behöva ropa “hopp, hopp, hopp” och sen själv avvika åt ett annat håll (jag placerade mig efter 14 för att serpentina), och hon fattar perfekt och tar nr 13 stensäkert! :-D   Härlig känsla!

- Sen vill jag ge mig själv en eloge, att jag verkligen börjar lita på henne nu, så som hon förtjänar! Har ju haft lite problem med att jag inte vågar slänga leksaken och så där, men efter att Mija sa till mig har jag verkligen tänkt på det och litar mer och mer på att hon inte kommer att springa fram till någon annan hund. Och det funkar kanon! I slutet fick hon några repetitioner hopp – däck (vilket naturligtvis gick helt galant!), och det råkade bli precis i riktning mot Annicas hundar, som först satt uppbundna där och sen blev hämtade. Först tänkte jag att jag skulle vänta tills de hämtats, men sen kom jag på mig själv och sa till mig själv att sluta löjla mig. Körde ändå, och – såklart – inga som helst problem!! Hon har ju i princip slutat med sina ärevarv och är istället väldigt fokuserad på mig när hon fångat sin leksak. Även om hon inte kommer fram med den vänder hon sig, lägger sig ned och tittar på mig medan hon tuggar! Bra framsteg!

- Annat positivt jag vill lyfta fram är att hon sköter sig så bra runt alla hundar på klubbar numera. Jag har nästan slutat tänka på det helt! Förut var det ju faktiskt en utmaning bara att gå från punkt a till punkt b med henne utan att hon skulle göra utfall eller skrika. Nu är hon jätteduktig! Drar i kopplet, men det är okej!

Som synes finns det kopiöst med saker att glädjas åt och känna att det går bra! Och ändå har jag låtit en litet fartoro överskugga allt detta… Slut på det nu! Dessutom är det kanske helt onödigt, en del kanske helt enkelt beror på orutin? Men oavsett verkar hon vara känslig för att man stegrar svårigheten för fort, så det ska jag tänka på. Jag ska även göra fartövningar med enkel raksträcka efter slalom. Och “jaga ifatt” övning med släpande leksak har jag också tänkt mig. Men jag tänker inte längre låta detta överskugga min träningsglädje!

This entry was posted in Agilityträning, Saffran. Bookmark the permalink.

Comments are closed.