“Karriären” slut? :-(

Blä, jobbigt att skriva det här inlägget. Jag vill helst inte tänka på det, och inget blir bättre för att man oroar sig för det värsta. Men i alla fall, i fredags var det dags för ridhusträning igen. Rastade hundarna och lämnade dem som vanligt i bilen för att bygga upp. När jag kommer ut och ska hämta Ärtan vill hon inte följa med. När jag öppnar en bildörr hoppar hon till ett annat säte osv. Jag säger till henne att stanna, kopplar och lyfter ut. Istället för att glatt dra i kopplet mot ridhuset, har hon svansen mellan benen och vägrar gå åt det hållet, utan vill istället hoppa in i bilen igen. :-(   Jag lockar med glad röst, men inget hjälper, så jag beslutar mig för att bära in henne i ridhuset för att se om hon kan komma på andra tankar när hon ser hindren. Väl inne tar jag fram en pipande leksak (det roligaste som finns) och Ärtan blir glad och kampar glatt. Jag skickar henne på ett hopphinder och sen slalom och hon gör det med den vanliga glädjen. Tills ridhusdörren öppnas och en hund kommer in och säger ett glatt “voff”. Då lägger Ärtan av mitt i slalom, slutar springa och GÅR de sista portarna (lilla kämpen <3) och stannar sen och står och skakar med svansen mellan benen. :-(    Vägrar ta pipleksaken, bara står och skakar :-(   Jag vet ju vad detta beror på. Det börjar med schäferincidenten, men gångerna efter denna har det kommit fram andra hundar utom kontroll. Visserligen “snälla”, men har man chockats en gång behövs det inte så mycket för att det ska bli ett trauma. Jag är så nedrans ledsen!! Och lite bitter. Att det ska vara så svårt att hålla sin hund kopplad när man inte tränar. Förra fredagen var hon glad, men i slutet kom en stor hund fram till henne så hon blev rädd, verkar som att det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Så hemskt att se henne så rädd, så knäckt, så förstörd. En hund som tidigare haft världens självförtroende och som älskar agility över allt annat!

Jag satte in Ärtan i bilen (hon ville absolut dit) och gick en sväng med Saffran och grät en skvätt. Det är svårt att inte frukta det värsta – att agilityn är förstörd även på andra platser. Men jag hoppas såklart inte det. Nu är det inofficiell tävling i Arninge på lördag, och det som förut kändes som en lättsam, rolig grej känns nu som ett eldprov. Ödesdigert. Vi får väl se. Planerar att bära henne utanför banan iaf, så får folk tycka vad de vill! Har införskaffat en splitterny pipleksak också, så får vi hoppas att hon glömmer alla dumma hundar (ägare)!

Hade sen ingen lust alls att träna Saffran, men kan ju inte göra henne besviken och åka hem, utan jag gick såklart in med henne. Och tur var väl det, för min långbenta galenpanna fick mig på gott humör igen! <3   SÅ superduktig! Testade hopp-hopp-tunnel som inte stod på rak linje utan var mer som en mjuk sväng och hon läste det superbra! :-D   Sen tränade vi en del “ut” också, och det går väl bra men det är svårt tycker jag. Återigen det här problemet att jag inte vet vart jag har henne när jag släpper henne, så det känns svårt att vara konsekvent med signalerna. Får hoppas på att mängdträning funkar, helt enkelt ;-)   Sen körde vi gungan, och plötsligt hade Saffran jättefin stadga på musmattan!! Inget steppande längre, utan ligger som ett litet ljus (men fortfarande bra intensitet!), och dessutom ramlade inte ett enda bakben av någon gång! Har tränat en gång här hemma i vardagsrummet, och det verkar ha gjort susen :-)    Eller också hade vi bara tur  ;-)   Höjde också upp gungan så hon till slut bankade ner den 5 cm – ingen reaktion över huvud taget! Avslutade med några repetitioner rinnande kf. Gick väl bra, men glömde återigen hjälpplankan, men nu har jag packat den i ryggsäcken :-)

Rent allmänt glädjer jag mig åt att Saffran mer eller mindre slutat (förstår inte hur jag vågar skriva detta här!!) med sina ärevarv, hon lägger sig ner och tuggar på leksaken istället. Detta gör att jag är mycket mindre rädd för att hon ska sticka fram till någon hund, och kan träna bättre. Jag tycker också att hon börjar få lite bättre uthållighet. Huvudet har hållit längre de senaste träningspassen, och jag har kunnat träna fler grejer! Och problemen med felande är i princip borta! Kan bara komma tillbaka om det råkar bli fel några gånger för mycket. Nej hon är väldigt rolig att träna nu! Kramade om henne och viskade “tack” efter träningspasset, skönt att få muntras upp! <3

 

This entry was posted in Agilityträning, Ärtan, Jobbigt, Saffran, Saffrans kontaktfält. Bookmark the permalink.

Comments are closed.