Det börjar arta sig!

Man bör glädja sig så länge man kan, och det är precis det jag tänker göra i det här inlägget! För det känns verkligen som att saker och ting börjar falla på plats med Saffran, det börjar helt enkelt arta sig! Jag har verkligen varit generös med godis när jag varit ute med henne, har satsat på taktiken att grunda goda vanor snarare än att försöka rätta till när saker börjar bli “för jobbiga att stå ut med”. En liten valp som växer är ju väldigt svår att få tjock också, så jag har med gott samvete tagit med mig både valpfoder och godare godis ut, och verkligen gödslat henne med det. Och jag troooor att det är det som verkligen börjar ge resultat nu :-D

Hon går jättefint i kopplet, största delen av tiden, när hon går ensam med mig. Här har jag även stannat när hon dragit och väntat in kontakt. Slarvar när jag har med mig flickorna, men tycker att hon går rätt hyfsat då med.

Vartenda hundmöte går galant! Jag behöver fortfarande klicka först när hon ser hunden, hon har lite svårt att skvallra av sig själv första gången, men efter första klicket går hon typ fot med ögonkontakt!

Hon har vuxit enormt i självförtroende i hälsning med andra hundar! Även när lösa hundar kommer framrusande klarar hon av det jättefint. Blir lite förskräckt någon sekund, men finner sig snabbt. Jag är övertygad om att jag gör helt rätt i de här situationerna när jag hälsar på den kommande hunden med vänlig och glad röst och stöttar Saffran så istället för att gorma och skrika och försöka “försvara” henne från dem. Framrusande hundar tillhör vardagen här när man går på vissa ställen, och det är bara att anpassa sig och göra det bästa av situationen. Sen tycker jag att det är ganska trevligt med den här hälsa-kulturen som finns här, och i princip varenda hund är snäll – kanske för att de får hälsa på allt och alla?

Hennes lösbeteende börjar ta form! Hon rapporterar gärna in av sig själv och inhämtar godis, stannar och väntar in mig och har över huvud taget mycket god kontakt med mig. Jag vågar numera ha henne lös på gångväg bredvid skidspåret, hon skvallrar på människorna och springer inte fram till dem. Hon har hittills alltid kommit på visselpipan, även vid lite störningar. Vid “stillastående” utevistelser, dvs när jag och flickorna åker t ex skridskor och hon får vara lös och skrota omkring, har hon hittills hållit sig inom en bra radie. Senaste gången fick hon liiiite vida rörelser kan jag tycka, då hade det gått förbi hundar och att spåra efter dem en bit var väldigt intressant. Dessa situationer tycker jag är svårast, såklart måste det vara väldigt lockande att ströva iväg på upptäcktsfärder när vi människor är tråkiga och uppehåller oss på ett och samma ställe…

Hon leker gärna och med stort engagemang. Hon DRAR inte så värst bra själv, utan håller mest i, ruskar, morrar och dödar bytet vid vinst. Tycker dock att hon blivit lite dragigare på sistone, kan kanske bero på att hon nu tappat alla mjölktänder utom en.

Hon växlar mellan godis och leksak lika lätt, och engagerar sig lika lätt i den nya belöningen som i den gamla. Jag jobbar med mig själv för att se detta som positivt. För många skulle det säkert vara rena drömsituationen, men jag kan inte låta bli att noja lite över att hon inte är helt GALEN i leksakerna och därför skulle rata godiset…

Hon fortsätter låta sig hanteras som en mönstervalp. Kloklippning är ett superenkelt sätt att få godis, tycker Saffran. Hon verkar inte ens märka själva klippningen. Jag har börjat trimma henne och det går bra. Däremot kan hon morra och nästan nafsa ibland om man håller fast henne i knäet, alltså inte alls hårt, eller mot vissa människor när hon helt enkelt tröttnat på att sitta i knäet. Antar att det måste finnas terrier i henne som pyser ut någonstans… ;-)   Men det är oftast när hon är trött eller hungrig – dåligt humör vid dessa betingelser precis som övriga kvinnliga familjemedlemmar ;-)

Sen kommer vi väl till en liten oro, och det är hur det ska bli att kunna lämna henne ensam i framtiden… Hon gnäller och ylar när jag är borta även när hon är med Kristofer eller någon av mina bröder :-/  Bara mamma och pappa duger lika bra som jag… Jag hoppas att det handlar mycket om mognad, men med två tidigare bordrar som haft problem med att vara ensamma hemma nojar jag såklart lite… Enda hon varit ensam hittills är i bilen, och det går oftast bra, men senast var vi borta längre än vanligt (en timme, ca) och då var hon lite upprörd när vi kom tillbaka. Alltså, jag tror inte att hon satt och tjöt innan eller så, men man märkte att hon tyckte att vi varit borta för länge… Sen har hon varit ensam i huset några pyttekorta stunder, typ 5 minuter, när jag och flickorna varit på tomten. Det har inte varit några problem, men hon har väl knappast märkt att vi andra stannade ute en liten stund innan vi också gick in.. Jaja, vi får se hur det utvecklar sig. Jag tror som sagt att det mycket handlar om mognad, och vill inte hålla på och ensamhetsträna ännu på ett tag…

Långt inlägg, mest om Saffrans förträfflighet, blev det! Avslutar med lite bilder!

This entry was posted in Bilder, Saffran. Bookmark the permalink.

Comments are closed.