Jättebra träning!

Vi har kommit igång rätt ordentligt med tränandet nu, tack vare kurserna :-)   Försöker åka till klubben varje förmiddag det är bra väder. Idag var vi där och fast Disa vaknade innan Saffran och jag ens hunnit börja träna, blev träningen jättebra! Disa satt glad i sin vagn och ömsom tittade på träningen och ömsom lekte med sin leksak. Hon är allt bra snäll den där ungen, och det är väl tur det med tanke på att hon väcker mig stup i kvarten nattetid… ;-)

Började förstås med gungan. Den är viktigast och man vet ju aldrig på förhand hur mycket tid man har när Disa är med. Rätt som det är tappar hon ju tålamodet. Just nu kör jag alltid 4 repetitioner, oftast två på höger och två på vänster sida. Eftersom hon är “svag” på höger sida brukar jag ha lite lägre höjd där och sen sköta höjningen på vänster sida. Denna gång var jag inspirerad att testa vad som händer om jag utmanar henne lite mer med hur och vart jag placerar mig, så jag stod över att höja gungan den här gången utan körde alla fyra repetitionerna på rätt låg höjd, 1,5 dm ungefär. Jag har också tagit bort targeten och kör med själva spännbandet som höll fast targeten som target nu, och det funkar alldeles utmärkt. I alla fall så gick det hur bra som helst, oavsett om jag var en bit ifrån henne sidledes, eller rörde mig framåt och lämnade henne bakom mig var hon 100% fokuserad på att göra sitt beteende! Det känns väldigt bra denna gång, just att vi struntar i allt annat än själva beteendet (som nu är att ligga och krafsa med framtassarna med lågt huvud och samtidigt skälla… :-) ). Grämer mig lite att jag inte hade kameran med, ska försöka få med den om jag åker imorgon!!

Efter gungan körde vi en liten hoppkombination där jag fokuserade på “plockhand”, dvs skickar iväg henne (åh vad hon är duktig på att skickas på hinder! :-) ) och sen springer och placerar mig bakom nästa hinder som jag markerar med handen och sen vidare åt sidan. Fungerade jättebra!

Sen ett pass ingångsträning i slalom. Jag måste komma ihåg att röra på mig, inte stå still, då funkar det helt okej. Vi måste dock träna mycket mer!!

Avslutade med ett pass balansbom där jag också fokuserade på att variera min position. Saffran var supergrym verkligen! Jag var långt efter, jag var lite före, väldigt nänra balansbommen, jag stannade och signalerade sväng när hela nedfarten var kvar att ta och jag sprang iväg sidledes (började nära och avlägsnade mig sen successivt), och hon rusade ner på mattan varenda gång!!! Det hon tyckte var svårast var det sista, så det ska vi fortsätta med :-)

Summa summarum fick hon träna en hel del! Det var en människa där och tränade innan oss och hon lämnade hoppbommar och fyra slalompinnar åt oss, annars hade vi nog inte tränat så mycket. I vanliga fall tränar jag mest bara kf-hindren… Men superrolig och – bra träning, det behövde vi verkligen!!

Posted in Agilityträning, Saffran, Saffrans kontaktfält | Leave a comment

Kursat igång oss :-)

De senaste tre veckorna har jag och Saffran gått två kurser, en slalomkurs för Mija och en kontaktfältskurs för Eva Marie (uppföljning av vårens kurs).

Saffran imponerade på mig på slalomkursen, hon kan slalom rätt bra ändå :-)  Det vi har problem med är ingångarna. Märkte det nu efter det långa vinter- och bebisuppehållet att hon glömt bort vilken sida av första pinnen man ska gå om, så det hann vi grundträna lite innan kursen. Men hon har väldigt bråttom och tjuvar gärna in i slalom längre fram och missar första porten. Mija visade hur vi skulle träna ingångarna genom att belöna rätt rörelser in mot första pinnen. Dessutom ska vi vara jättenoga med att inte skymma första pinnen med rumpa eller ben eller annan valfri kroppsdel, lättare sagt än gjort… ;-)  Ingångsträningen har vi tränat lite här hemma iaf, och Saffran svarar rätt bra på den. Det var iaf klara förbättringar mellan de två kursgångerna :-)   Det svåra är när man börjar ta slalom lite mer “tävlingslikt”, då faller hon in i gamla vanor igen och chansar på vilken port hon ska börja med ;-)  Men jag har varit lite snabb att trappa upp svårigheterna, ska ingångsträna mycket mer nu framöver!

Själva slalomtekniken var inget att orda om, Saffran var supersnygg i slalomen :-)  Jag upplever faktiskt att hon har tänt till ännu ett litet snäpp till på agilityn överlag efter detta långa uppehåll vi haft, det är liksom full satsning mest hela tiden nu! :-D

Sista kurstillfället pratade vi om störningar i slalom, att hunden ska vara kvar och jobba varenda port oavsett vad man gör. Jag har ju tränat detta lite genom att springa förbi henne, men aldrig har det väl funkat så bra som på kursen! Jag fick utmana henne rejält och bara kuta förbi henne så mycket jag kunde, och lilla Saffris jobbade frenetiskt varenda port ändå!! DUKTIG!! Senare har jag testat att lämna i sidled, men det tyckte hon var svårare, så där får vi jobba successivt svårare. Belöningsplaceringen ska vara precis efter sista porten. Rolig träning iaf, och något vi ska försöka lägga ner tid på :-)

Kontaktfältskursen blev mycket fokus på den sabla gungbrädan för vår del. Efter vårens kurs tränade jag och Saffran en del, men tyvärr blev hon rädd igen (efter en månads uppehåll skickade jag upp henne på den höjd hon klarat tidigare, men det var för högt efter uppehållet…), så när kursen började var vi på samma steg som i våras… Men då framkom det att jag ju glömt vad EM sagt – nämligen att det är ett kf-beteende jag ska belöna INTE att hon klarar själva nedslaget. Belönar man något hunden tycker är lite obehagligt kan det snarare förstora obehaget och göra en “grej” av det. Så vi tog nya tag och provade att vänta ut Saffran på targeten på gungan för att se om hon kunde bjuda på något annat än ligg. Vi behövde bara vänta någon sekund så började hon hacka med huvudet (hade jag ju tränat lite hemma i våras under den kursen, men sen glömt bort!!) och krafsa med tassarna! Bra! Så nu ska jag hela tiden ha is i magen och kllicka för själva beteendet efter nedslaget, inte direkt efter nedslaget! Och sen även bara belöna PÅ kontaktfältet, och gärna flera gånger. Alltså, hon hoppar upp, dunkar ner gör beteendet – får klick och leksak. Tar bort leksak och hon gör beteendet igen – klick och leksak. Osv. Själva dunket är sekundärt på detta vis, huvudpoängen är beteendet! Och jag tycker att det funkar bra! Nu har vi tränat rätt mycket på sistone och är ganska högt upp med gungan igen! Håll tummarna för att det fortsätter att gå vägen! :-)  Jag använder också bordet så hon får hoppa upp på det först och sen dunka ned gungan när den är hög, för hon tyckte det var lite läskigt att hoppa upp så högt, svårt att hålla balansen på gungan då…

Balansbommen kollade vi av också och jag är ju väldigt nöjd med targetmattemetoden. Hon gör inget direkt galoppsprång på den, utan snarare som en halvhalt, men jag tycker faktiskt det är skönt. Hon satsar ner till kontaktfältet på ett helt annat sätt än tidigare och verkar ha en helt annan förståelse för vad hon ska göra! :-)

Så här såg hon ut 20/8: (Ylva som filmar)

A-hindret har vi inte tränat så mycket alls, knappt någonting. Orkar inte fokusera på för många saker samtidigt så det får bli som det blir. Hon har en naturlig bra stil på A:et, så jag testade på träningen idag att köra det fast A:et var ganska brant. Båda gångerna höll hon sin stil och tog kontaktfälten! Alltid något :-)

Så här ser hon ut på flackt A-hinder:

Idag på det branta, struntar hon i sista språnget, men sista träffen är längst upp på kontaktfältet. Ska försöka senare när jag orkar och har mer tid att träna det mer noggrant, höja upp successivt osv.

Posted in Agilityträning, Saffran, Saffrans kontaktfält | Leave a comment

Kontaktfältskurs för Eva Marie

Nu har vi gått kontaktfältskursen för Eva Marie. Tyvärr fick Saffran noskvalster för första gången i sitt liv lagom till första kurstillfället, så då var jag med utan hund. Men gång 2 var vi med båda två! Tänkte skriva upp tipsen vi fick på de olika hindren så jag kommer ihåg!!

Gungbrädan:

- börja träna med pilatesboll hemma så Saffran lär sig att hon har kontroll och att det inte är farligt även om det känns som att man tippar bakåt. Alltså både för att stärka kroppskontrollen, men framför allt självsäkerheten. (Fick detta tips då Saffrans rädsla kom när hon råkade hoppade upp på gungnedfarten åt fel håll och gungan alltså rörde sig så hon åkte bakåt)

- Ska börja om med banglek, och hon ska hoppa upp själv, inte lyftas upp av mig. Detta för att hon ska känna att HON har kontrollen, HON klarar detta.

- Kampa PÅ kontaktfältet, i targetposition, inte ge frisignal och sen kampa. Detta för att ladda kontaktfältet så positivt det bara går. Att gå av gungbrädan ska vara TRÅKIGT! (I bana kommer de ju ändå vilja av på släppkommandot för att dra på nästa hinder)

- Försök kampa AV hunden från kontaktfältet (dvs provocera fram fel), då det blir “släpp”. Släpp på hunden på kontaktfältet igen och kampa igen. Lyckas hunden hålla sig kvar på kontaktfältet = kampa. Lyckas jag dra av henne = “släpp”

 

Balansbommen:

Lär in rinnande kontaktfält med hjälp av mattbit, stor ungefär som ett kontaktfält. Använd denna som en springtarget, hunden ska driva för att träffa mattan med tassarna i ett språng. Lär in med samma tanke som 2×2-slalom, kasta belöningen. Sen successivt svårare. Träna med mattan mellan två hopphinder i en sväng, så hunden verkligen lär sig sikta in sig på den. Senare upp på balansnedfart förstås.

 

A-hindret:

Vi provade med sänkt A-hinder. Eva Marie tyckte att Saffran hade kort steglängd på A:et, vilket jag också såg sen på filmen hon visade. Men hur vi än gjorde, gjorde Saffran nästan exakt likadant. Bumps spelade ingen roll. Men hon fick fina träffar med denna springstil. Oron är väl bara att om hon ökar steglängden senare kommer träffarna bli helt annorlunda. Men EM tyckte att Saffran hade en väldigt bra attityd redan, så det kan helt enkelt bara vara så att hon springer med korta steg. Men som det ser ut nu är det “bara” att mängdträna med sänkt A-hinder och successivt höja, Saffran är som sagt homogen i utförandet av hindret och träffar kontaktfältet på samma vis varenda gång!

 

Nu är jag grymt träningssugen! Och Saffran är kastrerad sen två veckor tillbaka så vi kan inte träna…. Fast lite banglek på typ noll höjd borde vi snart kunna smyga igång med… ;-)

Posted in Agilityträning, Kurs, Saffran, Saffrans kontaktfält | Leave a comment

Agilitylusten är på väg tillbaka!!

Har så sakteliga börjat träna igen. Senast var i måndags med båda vuvvarna. De är duktiga! Saffran kommer ihåg mer än jag trodde :-D   Även att gungan är läskig tyvärr… Jag gör 1-2 repetitioner per pass på låg höjd. Hon gör nästan som hon ska, men stressar över stoppet, kastar sig ned på targeten för att sedan skynda av innan signal. Jag har valt att belöna ändå för hon vågar ju ändå vara på den, alltid något. Får se om Eva Marie kan hjälpa oss på kontaktfältskursen som börjar 25/5.

Annars gjorde vi en kombination ur “Grunden är grunden” i måndags, med staket och slalom. Såg här i bloggen att båda hundarna behöver träna staket, särskilt Ärtan som mycket riktigt gled in mellan hindren istället för att hålla sig kvar på min sida. När jag var övertydlig gick det dock, men vi behöver öva ännu mer på det. Hon var superduktig på tråcklingarna!! Och jag provade t.o.m lap turn (eller tandem turn, vet inte vilken som är vilken) och hon köpte det klockrent två gånger av tre! Misslyckade gången var jag lite för snabb så det var mitt fel. Men otroligt att det funkade!

Saffran var duktigare på staket än jag trodde, hon läste linjen jättebra. Dammade av tråckling för sig, med andra hindret vinklat så det skulle bli lättare. Införde nytt kommando på detta: “hit”, eftersom jag gapar “Saffran” typ hela tiden är det kanske bra att lära in några andra ord också ;-)

Kul var det iaf! Och nu är Ärtan anmäld till en klass II:a i Haninge 31/5! Ska bli skoj!! :-D

Posted in Agilityträning, Ärtan, Saffran | Leave a comment

När Disa kom till världen

Somnade om efter att Kristofers telefon väckte oss vid sedvanliga 6.30. Men 7.10 vaknade jag sen av någonting värkliknande som åtföljdes av något som skulle kunna vara vattenavgång. ”Undrar om det inte var vattnet som gick där” sa jag rakt ut i vanlig samtalston, men plötsligt måste Kristofer ha utvecklat superhörsel (för att vara han) för jag hann inte mer än resa mig ur sängen så var han uppför trappan för att se hur det var med mig. Jag skyndade mig mot badrummet men hann inte mer än ett par meter innan det sa *plask* och vattenpölen var ett faktum. Ok, ingen tvekan om vad det var som hände i alla fall ;-)   Sen följde lite nervös väntan, för jag var helt värklös. Jättekonstig känsla att veta att förlossningen var igång, men inte ha några värkar?! De två tidigare förlossningarna har ju börjat med värkar, så detta var en helt ny upplevelse. Kände mig orolig för att det inte skulle komma igång, vet ju att de låter en gå i 48 h efter vattenavgång innan de hjälper en på traven, och hade ingen lust att vänta så länge… Konstigt läge att gå runt och längta efter smärtsamma värkar ;-)   Satte mig vid frukostbordet, men kände att jag inte kunde äta något, kände mig spyfärdig av att se på gröttallriken. Ca 7.30 började det så äntligen komma värkliknande känslor i magen, väldigt lindriga och kändes mest som sammandragningar men jag blev glad över att känna något. Gav äntligen Kristofer tillåtelse att ringa förlossningen och de sa att vi skulle återkomma om två timmar om det inte dragit igång mer innan dess. Lite roligt att tänka att två timmar efter det samtalet föddes Disa :-)

Värkarna förvärrades snabbt och började göra riktigt ont, och kom snart med ca 4 minuters mellanrum. Även om det trappades upp fort var jag glad över att det ändå hade varit lindrigt i början, det var viktigt för mitt mentala fokus att det inte blev som Ylvas förlossning – superont och jättetätt direkt när det drog igång (den förlossningen blev en tre timmar lång mardröm, med panik och typ dödsångest). Nu hängde jag med mentalt, och gick in i mig själv och andades genom värkarna. Kristofer hade ringt mina föräldrar direkt när vattnet gick, så de kom runt kl 8 för att hämta Blenda till skolan. Vid det laget satt jag i soffan och jobbade varje värk (profylaxandning äger!). De undrade om de verkligen hann skjutsa Blenda, men jag fnös åt dem och fick iväg dem med henne. Under tiden de var borta förvärrades värkarna stadigt, kom tätare och jag började fundera på om jag gjort bort mig som skickat bort dem (pappa skulle skjutsa oss till förlossningen och mamma passa Ylva). Kristofer ringde in till förlossningen igen och berättade läget. De ville även tala med mig, men jag minns knappt samtalet alls, jag var så inne i min bubbla. Tror jag sa något om att det ”började bli jobbigt”. I vilket fall var vi välkomna in. Lååång väntan på mamma och pappa (inte alls egentligen, men det kändes så). Till slut var de tillbaka, och jag fick uthärda en värk på kistan i hallen innan jag i en värkpaus kunde skynda ut till bilen.

Sen började Den Långa Bilfärden. Jag avskyr verkligen att ha värkar i en bil. Varje sväng, varje gupp förvärrar smärtan och försvårar profylaxandningen. Denna bilfärd blev den längsta. Inte så smart att åka in till stan mellan 8.40 och 9.10 ;-)    Tidigare förlossningar har jag åkt in mitt i natten, då går det på 10 minuter in till Sös (när pappa kör ;-) ). Denna gång tog det minst en halvtimme. Överallt var det köer, rödljus, fotgängare och annat som känns onödigt och irrelevant när man sitter med världens värkar i passagerarsätet. ”Att de kan gå så långsamt, ser de inte min smärta?!” tänkte jag mer än en gång och förundrades över att inte världen kretsade kring mig och det viktiga som var på gång ;-)   ÄNTLIGEN svängde vi upp mot Sös och ironiskt nog var de värsta hålen i vägen på hela vägen in just på infarten mot förlossningen. Guppen gjorde en pågående värk så smärtsam att jag började gråta. Men fram kom vi och då var dörren in låst… Så vi var tvungna att ringa på och vänta. De sa att någon skulle komma ner och öppna, men ingen kom… Jag stod och led lutad mot väggen, och till slut kände jag (igen) på dörren och då var den upplåst! Konstigt att säga en sak och sen göra en annan. Sen lååång vandring till hiss, fruktansvärt jobbigt! Till slut var vi då äntligen uppe på förlossningen, och först såg vi inte en människa. Men till slut kom en kvinna som sen visade sig vara ”min” undersköterska och hon visade oss direkt in på ett rum. Äntligen fick jag en brits att ligga på!

Sen kom ”min” barnmorska in, och bland det första hon frågade var om jag ville ha lustgas. ”Näe inte än” svarade jag käckt (?!). Jag var så inställd på att förlossningen skulle ta tid, så jag tänkte att jag skulle spara på den karamellen lite. Men redan nästa värk gav jag upp den tanken och pep fram ”jag måste nog ha lustgas ändå”, värkarna var verkligen smärtsamma nu. Tur att man inte är den som inte kan ändra sig! :-)   Jobbade mig igenom några värkar till med hjälp av lustgasen, men kände bara av effekten av den i den första värken :-(   Sen fyller den mer en mental funktion för mig, man har något att göra liksom när man försöker stå ut. Någon gång här mellan två värkar blev jag undersökt av bm och jag var 8-9 cm öppen. Jag har alltid snabba öppningsfaser så jag förstod då att jag inom kort skulle vara helt öppen. Däremot var det en hinna kvar att spräcka sa bm, tydligen har man flera?! Så det var alltså mer vatten som skulle gå… Som jag misstänkte var jag helt öppen bara någon värk senare, för då började det jag fasade inför – öppningsvärkarna började övergå till krystvärkar. Jag HATAR krystvärkar. Känns som att jag ska dö. Och tidigare har jag haft två timmars krystfas med både Blenda och Ylva. ”Nej, inte redan!!” var min tanke när jag kände den första värken övergå till krystning. Lyckades andas mig igenom den värken och inte trycka (var som sagt säker på att även Disa låg högt upp och skulle behöva lång krystfas). I värkpausen sa bm åt mig att trycka nästa värk för att försöka få hål på de sista hinnorna. Jaha, ok. Nästa värk tryckte jag och plopp åkte det ut ännu mer vatten, ”bra” var bm:s reaktion :-)   ”Nu är det inte långt kvar” sa hon sen. Jag lutade mig uppgivet mot Kristofer ”Suck de har inte läst min journal och sett hur länge jag brukar krysta” tänkte jag, men högt sa jag ”det är flera timmar kvar…”. Jag kände bm:s och uskans förvåning och bm replikerade en aning roat ”Va? Nej det är kanske 3-4 värkar kvar”. ”Hon har ingen aning” tänkte jag och trodde inte för ett ögonblick att experten kunde ha rätt ;-)   Nästa värk kom, och bm hejade på mig att trycka precis så länge jag hade värk. Värken var huuuuuur lång som helst! Min kropp var huuuuur stark som helst, jag tryckte och tryckte, och värken tycktes aldrig ta slut. Under denna värk pressade jag ut Disas huvud halvvägs, men det förstod jag inte eftersom jag fortfarande var övertygad om att det var två timmar kvar… Istället tog den FRUKTANSVÄRDA smärtan (i kombination med lustgasen) mig med chock och jag försvann iväg i ett mörkt töcken, blandat med panik. Det svartnade för ögonen och rösterna runt omkring mig försvann. Tydligen började jag knipa och fäktas med benen vilket inte är så smart när ett litet bebishuvud är på väg ut. Avlägset hörde jag till slut bm:s röst: ”Nej! Inte knipa! Hallå titta på mig!” Jag noterade att hon lät allvarlig men avfärdade det och sjönk ned i dimmorna igen. Nästa uppmaning ”Titta på mig!” gjorde dock att jag öppnade ögonen och hennes knivskarpa blick fick mig att samla mig igen. Jag fick klart för mig att det var barnets huvud jag kände och började då få segervittring och inse att helvetet snart var över – tänka sig att experten faktiskt hade haft rätt! ;-)   Fick ordern att trycka så mycket jag bara kunde nästa värk, och jag kände en enorm beslutsamhet växa i mig och mobiliserade styrkan. Så kom då nästa värk och jag kände mig återigen hur stark som helst och pressade ut resten av bebisen. Så skönt när axlarna passerat och resten av kroppen bara glider ut som en hal, blöt fisk! Klockan 9.36 gjorde Disa entré. Vilken känsla av lättnad som sköljde över mig att det nu var klart! Lättnaden tog t.o.m över så att det tog någon minut innan jag samlat mig såpass att jag ens tittade efter bebisen ;-)   Men sen lutade jag mig fram och såg henne ligga där och den första tanken som slog mig var ”den är perfekt, den är perfekt”! Det första jag kläckte ur mig i mitt känslosamma tillstånd var ”det VAR en bebis!!” (vad skulle det annars vara??). Fick upp henne på bröstet och som vanligt vågade jag inte lyfta upp henne för att kolla könet själv – hela kroppen skakade av utmattning efter förlossningen – utan jag bad Kristofer att gå runt och kolla. ”Ja, det är en flicka” fick jag höra, och särskilt förvånad blev jag alltså inte. Har ju vetat att det är Disa som ligger där hela graviditeten :-)   Men så gick det till när vår punktligaste bebis kom till världen, endast 3 dagar efter BF!

Och som vanligt går det inte att kommentera! :-P

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tappad sug

Länge sen jag uppdaterade här. Har helt tappat motivationen för agility tyvärr. Känner faktiskt ingen som helst lust att träna längre. Kanske lika bra när man ser ut som att man svalt en badboll och får groteskt ont i höfterna så fort man anstränger sig det allra minsta för mycket? Hoppas innerligt att lusten kommer tillbaka i framtiden. Annars får man väl hitta på någonting annat att göra.

Nyår gick jättebra, Saffran fortsätter vara totalt oberörd. Vi firade i Näsfjället, som vi gjort de senaste åren, och där uppe firas ju nyår som det borde göras. Raketer till och från  i tjugo minuter runt tolvslaget, men annars inget mer. Saffran fick ett ben, men även innan hon fick det smällde det till någon gång och hon vinklar liksom inte ens på örat, det ser ut som att hon är döv just när det kommer till pangande :-D    Ärtan blir lite stressad just när det smäller, men fick också någon tuggpinne och då var saken biff. Kom och mötte glatt vid dörren när jag och tjejerna kom in från raketskådandet. Nisse var ju traumatiserad i typ två timmar efter att smällarna slutat också, på den tiden det begav sig. Så skönt att nuvarande hundar inte lider.

Efter nästan 1,5 vecka i Näsfjället möts man av ca 20 desperata mejl från facebook som undrar vart man tagit vägen. Sjukt, så lång tid är det ju inte. Och oh vad skönt det är att slippa fb med all pk-maffia och amatörpolitiker som bara känner att de måste trycka upp sina åsikter i mitt nylle. Kom tillbaka när ni tycker något på riktigt och inte bara tävlar i att framstå som godheten personifierad hela tiden, så otroligt tröttande för en i grunden ond människa som jag.

Nu sitter jag mitt i natten här med värsta halsbrännan hittills… Den hindrar mig ifrån att sova, blä :-(   Kanske blir en unge med kalufs ändå?  ;-)

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ännu mer träning

Måndagens Veronica Bache-kurs bjöd på ännu fler utmaningar, och blev en riktigt svettig, men kul, historia! På två ställen skulle man implementera förra gångens läxa – “lap turn” eller “tandem turn” (hunden svänger bort ifrån en, på signal). Eftersom min och Ärtans träning inte gått så bra med detta, hade vi stora svårigheter att få till den första svängen. Då kom hon dessutom skjuten som ur en kanon ur en lång, rak tunnel, så förutsättningarna att lyckas var ganska svåra. Det andra stället var istället efter en hoppsekvens, där det först var vanlig serpentinsväng där jag kunde lämna henne självständigt en del, och sen en tråckling där själva svängen skulle göras. Just eftersom jag kunde släppa henne självständigt hann jag här göra en “lap turn” istället för “tandem turn” (inte övertänkt dock, det bara blev, och sen förklarade Veronica termerna för mig efteråt :-D ), och detta köpte Ärtan mycket bättre, och svängen blev riktigt bra två gånger av tre!! Tredje gången var jag helt slut i huvud och kropp, så det blev bara pannkaka ;-)     Kul att få känna på hur det skulle bli, och nu ska vi träna detta med hinder framöver! Även med Saffran förstås! Annan, viktig, lärdom från dessa situationer är att jag måste våga ge Ärtan mer plats i t ex tråcklingar, fast hon är liten. Annars är risken stor att jag tränger ut henne fel. Det känns ovant hos mig, men jag såg ju skillnaden, så detta måste jag tänka på!

Veronica pratar också mycket om att förarens riktning visar hundens riktning. Låter självklart, men i starten på banan var det t ex tunnel under A-hindret, och många är vi som, när hunden närmar sig, vill ta ett steg mot tunneln och peka på den, liksom för att förtydliga att det är den som gäller, inte A-hindret. Resultatet blir att vi byter riktning och faktiskt rör oss mot A-hindret vilket hunden då kan tolka som att den ska ta A:et! På samma sätt vid (vissa) tråcklingar måste man hålla ut sin egen linje och ge hunden plats genom att springa “bortåt” i den riktning hunden ska ta!

Annars var den svåraste passagen för MIG en situation där jag först skulle göra ett framförbyte och sen springa in till tvingat framförbyte-position. Poängen är att man sparar tid med framförbytet för att man med det springer framlänges in i tvingat framförbyte-position istället för att backa i tråcklingposition alldeles för lång väg, vilket skulle bli alternativet. Framförbytet ställde till det för mig, även om jag löste det fint när jag gick banvandringen utan hund, hade jag jättesvårt att få till det när jag väl sprang med Ärtan. Jag tror att jag i huvudet kopplade ihop framförbytet och det tvingade framförbytet för mycket i min hjärna, om jag hade tänkt på dem som två separata handlingar hade det kanske gått bättre. Till slut fick vi iaf till det. Som alltid blir jag så imponerad och rörd över hundarna, i detta fallet alltså Ärtan, som fortsätter kämpa på och ge järnet varje repetition fast jag klantar till det gång på gång! <3

Mycket att tänka och träna på alltså! Bara en kursgång kvar nu, buhuu!

Saffran har också fått träna lite nu på sistone. Har två veckors uppehåll mellan hennes kurstillfällen, så vi har tränat lite själva på klubben. Jobbar vidare med gungbrädan och nu är vi mer än halvvägs med fallhöjden! Så nu är det faktiskt en liten uppförsbacke på gungbrädan som hon springer uppför :-)   Fortfarande samma fina attityd, och vi kör max 4 repetitioner per träningspass! Duktig Kicka!

Vi har också tränat lite jaakkos, blindbyte, tvingat framförbyte, “ut” och påbörjat inlärning av “kroken” (vilket hon köpte direkt)! En sak jag verkligen lärt mig från Mija-kursen är att jag ofta gör mina svängsignaler FÖR tidigt (många har ju problemet att de gör dem för sent, eller inte alls ;-)   Men jag är så rädd för stora bordersvängar att jag gör dem för tidigt…), vilket gör att Saffran bromsar upp för tidigt och vi tappar onödigt med fart. Så dumt, och något jag verkligen måste tänka på. Så onödigt när hon nu verkligen börjar få tryck på banan, att jag ska hålla på och sakta ned henne! Men det tar alltid lite tid för något man lär sig på en kurs att verkligen fastna i medvetandet, så jag får jobba på det. Tror även att det är därför som hon missar jaakkos i banor lite väl ofta, för att jag vänder upp och gör dem för tidigt. När jag tränar dem separat i en kombination är hon stensäker, men då vet hon ju att vi tränar just det, så då blir hon mindre känslig mot om jag vänder upp för tidigt… Så jag MÅSTE få in det i huvudet! ROLIG är hon att träna nu iaf!! :-D

De senaste två gångerna jag tränat har jag haft med mig Ylva också, och hon har fått prova att “träna” med Saffran. Första gången fick hon köra två hopphinder på rad med utlagd leksak. Gick förstås bra ;-)   I fredags var det mer “riktigt”, då hade Ylva magväskan med leksak på sig. Så roligt och häftigt att Saffran bara köper att hon då är med Ylva och inte med mig, Ärtan skulle ju ALDRIG gå med på det ;-)   Kul att stå bredvid och se hur duktig Saffran är ändå, hon hoppade denna gång tre hopphinder på rad medan Ylva sprang bredvid :-)    Ibland fuskade Saffran och sprang bredvid sista hoppet (magväskan är ju på Saffrannivå när Ylva har den på sig, så den blir liiiite distraherande), men då stannade Ylva upp och på min uppmaning pekade på sista hopphindret och sa “hopp” – då sprang Saffran genast dit och hoppade det! Duktig med så märklig handler!! :-D

Posted in Agilityträning, Ärtan, Barn med hund, Kurs, Saffran | Leave a comment

Kursande i kubik!

I höst satsar vi på utbildning istället för tävlande, så både Ärtan och Saffran går nu en handlingskurs var. Ärtan och jag går för Veronica Bache, och har än så länge gått ett tillfälle av tre. Verkligen jätteroligt och bra första tillfälle, vi körde en bana med en hel del klurigheter, där det svåraste för oss (och de flesta andra) var en situation med tvingat framförbyte efter att de kom ur en rak tunnel i världens fart. Svårt för mig att lära mig att jag ska stå så nära hopphindret, men till slut fick vi till det rätt bra. Så vi har fortsatt att teknikträna just tvingat framförbyte nu mellan kurstillfällena också, då det är en handlingsmanöver som är helt ny för oss. Det har gått riktigt bra, och igår när vi tränade tillsammans med Malin, kunde vi starta nästan helt från motstående sida och hon tog ändå signalen stensäkert, rundade hindret och hoppade snyggt! :-)    Läxan att lära ett flick-kommando gick dock inte alls. Det var första gången vi gjorde det på agilityplanen och med leksak som belöning och Ärtan blev stensur av att jag föreslog träning som inte innefattade hinder!! Först blev jag orolig att hon fick ont någonstans, för hon fällde ihop sig, gick stelt, spottade ut leksaken och vägrade sen ta den, och till slut vände hon t.o.m och gick in och la sig i buren!!! Helt osannolikt! Men efter att ha låtit henne vara där en stund provade jag att ta ut henne igen och istället träna hopphinder och då blev hon direkt sitt vanliga jag, galen i leksaken, snabb och engagerad! Den där hunden är verkligen ett stycke för sig! Tar terrierenvisheten och egna åsikter till en helt ny nivå! Man blir faktiskt lite matt ibland… Nästa gång ska jag direkt prova med hinder istället…

Saffran och jag går för Mija Jansson, och det är också en jättebra kurs! Där har vi redan hunnit gå tre gånger, och har fått mycket att tänka på.

- Först och främst är jag jätteglad över hur Saffran utvecklats den senaste tiden! Två av gångerna har det varit riktigt kluriga banor vi kört, och trots kluriga svängar och att det blir fel ibland går hon inte ner sig!! Även när farten mattats av av någon sväng gasar hon sen upp igen! Hon joggar inte längre, utan tar i mer när hon springer! Attityden och självförtroendet har verkligen förbättrats!!

- Svängsignaler är viktiga. Tänka över vilka svängsignaler man vill ha i vilka sammanhang. Stå still, muntliga kommandon, visuella signaler (t ex jakko) osv. Jag har insett att jag gapar “Saffran” typ hela banan igenom, och det är mer en uppmärksamhetssignal än svängsignal. Ska fundera mer på vad jag ska säga vid svängar.

- Tajmingen av svängsignalerna är också viktig. Mija påpekade att jag ofta gör svängsignalen FÖR tidigt. Jag är så stressad för att få en lång borderterriersväng så jag ger signalen för tidigt, vilket bromsar henne onödigt mycket. Sikta på precis när/innan hon trampar av för att hoppa.

Idag var det en väldigt svår bana vi körde, och det blev totalt kaos med Saffran. Hon struntade faktiskt i mina kommandon och signaler i flera fall och bara drog iväg och tog de hinder hon tyckte passade. T ex var hon superenvis i starten att efter två hopphinder kasta sig in i fel tunnelingång på en böjd lång tunnel. Oavsett hur tydligt och tidigt jag gjorde mitt framförbyte seglade hon stolt in i den där felaktiga ingången. Inte ens när Mija ställde sig i vägen fattade hon vinken, utan smet mellan hennes ben in i tunneln!!! Till slut var Mija tvungen att sätta sig helt i tunnelhålet, men inte ens då gav Saffran upp och gjorde fina svängar, utan var tvungen att springa mot Mija och snegla om det inte fanns någon liten glipa där hon kunde smita in – snacka om envis! Resten av banan fortsatte på liknande vis – men jag känner att jag lärde mig massor om hur den här nya, explosiva Saffran fungerar! Och vad vi behöver träna på…

- Framförbyten även vid lockande tunnlar, uppenbarligen.

- Vanliga serpentiner. I banan var det två hinder som man skulle ta som slutet på ett staket, dvs fånga in hunden över första hindret, hålla kvar den för att sen skicka den ut över hinder två. Detta tyckte Saffran var jättesvårt! Skrek “KAN SJÄLV” och gled ut och tog hinder två bakifrån nästan varenda gång!! Så detta ska vi träna.

- Tråcklingar generellt och tråckling vid lockande tunnel i synnerhet. Hmm dags att acceptera att jag har en tunnelgalning till hund :-P

Men det var också flera grejer som gick bra:

- När jag kallade in ståendes mitt bakom hinder nr två, och liksom redan var vinklad mot rätt tunnelingång köpte hon det klockrent och gjorde svängen jättesnyggt! Värt att komma ihåg!

- Riktigt avancerad tysksväng, alltså i bana med snäv vinkel efteråt, gick hur bra som helst! Skitsnyggt alla gånger vi körde! Kul! Men detta har vi ju också punkttränat, kul att se att det ger resultat :-)

- Hindersuget är så mycket bättre nu än förr, hänger ju ihop med attityden som jag nämnt tidigare, men alltså jippi vad jag är nöjd med min galna lilla border som verkligen visade sig idag :-D   Bara att prova att lägga in ett blindbyte på ett ställe och sen få inse att nej, det HANN jag faktiskt inte! Så underbart! :-D   Dags att få in det i mitt huvud nu bara, att hon faktiskt är snabb :-)

Jag är inte särskilt orolig över att hon lyssnade på min handling så dåligt idag. Jag tror mycket berodde på att banan helt enkelt var för svår för henne. I min egna träning kommer jag ju att stegra svårigheterna mycket långsammare och då kommer vårt samarbete att hinna utvecklas. Men jag är alltså själaglad över att hon tacklade den här utmaningen på det här sättet, genom att ta egna beslut och dra på egna hinder, istället för att gå ner sig, bli långsam och osäker, vilket definitivt skulle ha hänt på en sådan här bana bara för två-tre månader sen! Det betyder att jag kan våga utmana lite mer framledes, för som sagt lär man sig mycket om vad man behöver träna när man kan prova på lite svårare saker :-)

 

Posted in Agilityträning, Ärtan, Kurs, Saffran | Leave a comment

Superhundar! :-)

Hinner inte riktigt med bloggen just nu, men en snabb uppdatering! Förra måndagen (1/9), på min födelsedag, var vi iväg på Pytteliga del 3 samt blåbärsklass. Jag är jättenöjd med båda hundarna! Ärtan var supertaggad och vi presterade en jättebra nolla som räckte till vinst! Visserligen bara fyra deltagare, men loppet var BRA! Ärtan fortsätter ligga på topp! Och ingen tveksamhet på långhoppet, trots kraschen tävlingen innan…

Saffran och jag nollade blåbärsklassen, hade finfin känsla och bara ett litet missförstånd (jag glömmer att ropa på henne i böjda tunneln, så hon letar fel hopphinder först). Men Annicas russellar dominerade idag och både Stitch och Marie var snabbare än Saffran så vi kom trea. Men jag är jättenöjd med hennes lopp, tycker att hon har helt okej tryck! Här är loppen:

Mitt i Söder-tidningen var där och gjorde reportage, så nu har man uttalat sig i tidningen också! Mitt citat “Det är svårare än det ser ut” blev t.o.m rubriken :-)

Senaste två dagarna har jag och hundarna tränat på förmiddagarna. Är hundvakt åt Ärtan nu i två veckor, så gäller att passa på. Största fokus ligger på gungbrädan med Saffran, och där är jag helnöjd! Höjer upp sakta, men hon visar superfin attityd både med och utan musmatta! Kör dock bara med vänsterhandling nu, hon knasar sig och blir osäker på höger sida… Så får ta det när hon behärskar hela hindret, faktiskt. Känns som att vi inte kommer att komma över den här lilla rädslan om jag ska fortsätta envisas med högersidan…

Ärtan har fått hoppteknik båda dagarna, “distance grid” tror jag att den heter. Först några studshopp och sen ett galoppsprång för att hoppa ett normalhögt hinder vars avstånd till sista studshoppet man varierar. Har gått jättebra, förutom sista gången idag då hon studsade även det normala hindret ;-)   Men först och främst är det styrketräning jag vill åt, så bryr mig inte så mycket.

Igår tränade vi också 12-pinnarsslalom i fart, vilket gick okej med Saffran (såklart klockrent med Ärtan). Saffran hittar lätt ingången när man skickar i vinkel, men har svårt att klara port två, vill inte riktigt samla ihop sig tillräckligt. Ska träna det hemma med rusta-slalomet så jag kan underlätta och öppna port två lite och se om det kanske kan hjälpa på förståelsen. Idag tränade vi jaakko och tysksväng som avslutades med 6-pinnarsslalom och båda hundarna var GRYMMA! Jag var lyrisk efter dagens träningspass! :-D    Ärtan vet jag ju är grym och kan det mesta, men Saffran imponerade stort på mig! Jag kunde vända upp och göra jaakko-signalen typ 1,5 meter från hindret och hon fortsatte ändå utan tvekan! Snacka om att vinna tid och mark på henne när man kan signalera och skicka så!! Även “ut” med efterföljande tyskbyte gick riktigt bra! Hon är fortfarande såpass grön på tyskbyten att hon blir förvånad, men hon läste bytet rätt alla gånger! Jättenöjd! :-D

Posted in Agilitytävling, Agilityträning, Ärtan, Filmer, Saffran | Leave a comment

Tävlat lag i Södertälje

I söndags tävlade vi lag igen! Denna gång var vi i Södertälje där inte mindre än tre klubbar (tror jag) samarbetade om att arrangera. På det sättet kunde de ha fyra banor uppställda samtidigt och vi i small och medium slapp då dela bana med large, som tar så lång tid (och är så tråkiga att titta på… Bara border collies hela tiden typ…). Så tävlingen flöt på väldigt bra! Vi kunde ha kört fyra lopp om vi ville, men vi hade bestämt oss för att bara köra tre stycken för att vi tyckte att hundarna inte skulle orka mer. Det var en väldig tur, för när väl söndagen kom var jag rätt rejält förkyld. Att vi då hoppade över ett lopp gjorde att vi inte började förrän kl 11! Toppen! Det hade dock gått lite fortare än beräknat, så när vi kom fram till tävlingen var banvandringen redan slut och klassen var igång! tack och lov var det en enkel hoppbana, så vi kunde lära oss den rätt snabbt genom att titta på föregående lag. När det var vår tur gick vi in och nollade alla fyra!! Otroligt! Tyvärr nollade ju “alla andra” också, då banan var så lätt, så då blir det ju bara de snabbaste som vinner, och våra tider räcker inte till då, så ingen SM-pinne. Men skönt att kunna nolla ändå!

Sen var det dags för agilityklassen, och Ärtan och jag gjorde ett superlopp med jättehärlig känsla! Ärtan är het och galen att köra just nu, det känns nästan som att hon fått en nytändning för agility! Är så obeskrivligt glad över att det för en gångs skull var en “enkel” sak att åtgärda som gjorde att hon inte var på topp i våras. Nu när den inflammerade tanden är utdragen och ihopläkt och hon dessutom har gått ner i vikt är hon roligare än någonsin att köra! I våras satt jag faktiskt och grät hemma för jag var övertygad om att det var något allvarligt som skulle kosta henne livet som gjorde henne långsam i agilityn (det var ju det första som märktes på Frasse, att han blev långsammare, och sen var det ju cancer som bekant). Så varje lopp nu när hon är så här häftig känns som att vinna på lotto! Nackdelen med att hon är hetare än någonsin är att hon plötsligt får stora svängar här och där, något vi aldrig haft problem med förut :-)    Men det är ju ett angenämt problem och hon är ju lättsvängd så bara jag tänker på det kan jag förebygga det. Agilityklassen gick som sagt jättebra tills hon fick en lång, galen, sväng efter balansbommen och tyvärr rev hindret efter… Jag grämde mig jättemycket för jag misstänkte att den rivningen skulle kosta oss en SM-pinne, vilket också blev fallet… Känns så typiskt på ett annars så fantastiskt lopp. Men ju mer jag tittar på filmen, desto nöjdare blir jag ändå :-)   Vilken fart hon har, trots 30 cm-hinder! Kolla in accelerationen inför balansbommen! Hon ligger verkligen som en rem över marken! Och gungbrädan! Vilken gungbräda! Går inte att få till en bättre! Ska klippa ut den sekvensen och köra den på repeat, så får Saffran sitta och lära sig!

Hade Ärtan inte rivit hade vi alltså kommit 2:a eller 3:a och fått SM-pinne, så visst är det ändå lite svårt att inte tänka “om inte OM fanns”!

Avslutande hoppklassen är också på filmen, men där strulade kameran när Ärtan körde så ingen film på henne. Tråkigt, för vi fick till ett riktigt kanonlopp till, där tunnelpassagerna var mestadels skitsnygga (någon ovanligt lång sväng vid en av passagerna bara) och hon återigen låg på som en liten rem. En hoppbana med 8 tunnelpassager är ju som en dröm för en liten noffe :-)    Vi var felfria tills vi kom till långhoppet och där rev hon tyvärr och slog sig. Hon blev så chockad att hon faktiskt sprang av banan och började leta efter sin bur :-(    Långhoppet var av metall, och det är klart att det då gör ont :-(    Som tur var var det nog mest chock, för vi har inte hittat något sår eller liknande och hon var återställd snabbt därefter.

Så inga SM-pinnar denna gång heller, men även denna gång retfullt nära! Nu siktar vi mot Väsbys lagtävling 20/9! Och Saffran ska tävla hoppklass I 14/9 :-)

Här vår lagbild, fotograf Anna Diesenmark, Alices matte:

Uppifrån vänster: Luna (Jack russell terrier) och Ärtan.

Nerifrån vänster: Alice (mops/borderterrier) och Siri (cavalier king charles spaniel)

 

Posted in Agilitytävling, Ärtan, Bilder, Filmer | Leave a comment